Igår bejakade fem av riksdagens partier ett nytt försvarsbeslut. Pengar har tillförts, vilket är bra, men den stora knäckfrågan är fortfarande inte löst: Hur mycket försvar ska Sverige ha?
När Ryssland började rusta på allvar kring 2007 var ett mantra från svensk politisk nivå att det hela inte var något att oroa sig för. Det skedde nämligen från en väldigt låg nivå. Idag är situationen densamma, fast för Sverige. Det är numera vi som befinner oss på en mycket låg nivå.
Det nuvarande försvarsbeslutet är ett första mycket litet steg på vägen. Kostnaderna kommer att bli höga för att bygga det försvar vi behöver efter de senaste femton årens genomgripande avveckling. Men har vi råd att låta bli?
Det finns dock fyra saker som står i vägen för en saklig debatt om Sverige försvar.
Dubbelt så stor armé och marin
För det första har inte någon regering vågat ge Försvarsmakten, eller någon annan, ett öppet mandat att beskriva vilket försvar ett land med Sveriges geografi och säkerhetspolitiska läge borde ha.
Någon som dock har tittat på det är Johan Wiktorin, och Kungliga krigsvetenskapliga akademien. Wiktorin redogjorde för sina slutsatser på Folk och försvars rikskonferens i Sälen i vintras.
I korthet var slutsatserna att ett land med Sveriges yta och läge behöver dubbelt så stor armé och dito marin, samt ett vidmakthållande av ett flygvapen om 100 stridsflygplan, dock med förmåga att motstå ett överraskningsangrepp.
Wiktorins slutsatser är i stort militärstrategiskt och militärgeografiskt oantastliga, även om olika mindre detaljer kan ändras beroende på vilka strategiska vägval som görs. Vårt försvar är fortfarande dimensionerat för internationella insatser i en lugn närmiljö och inom dagens organisation är bristerna markanta. Det är ur det perspektivet som försvarsbeslutet borde bedömas.
Det håller inte att bortförklara ovanstående med att säga att om det behövts hade ÖB beställt det av riksdagen. Försvarsmakten har aldrig fått i uppgift att helt fritt ge en militärstrategisk bild av vilket försvar Sverige behöver, utan uppgiften har utgått från hur organisationen som beslutades 2009 hjälpligt kan anpassas till dagens läge.
Enligt Wiktorins slutsatser gäller ovanstående dessutom oavsett om vi är medlemmar i Nato eller inte. Det är USA som står för Natos slagstyrka. För att amerikanska förband ska kunna grupperas i Europa krävs två till tre veckor, efter ett amerikanskt beslut, för kunna föra förband och materiel över Atlanten.
Inget hot om direkt militärt angrepp
Den andraförsvarspolitiska utsagan som allvarligt försvårar debatten är: ”Det föreligger inget hot om direkt militärt angrepp mot Sverige.” Det sades bland annat av ÖB under riksdagens öppna hearing den 17 april. Utsagan är i och för sig sann, men inte relevant för diskussionen om vilket försvar vi ska ha – eller rörande brådskan att finansiera försvaret. Det förelåg inget direkt militärt angreppshot mot Danmark och Norge den 17 juni 1939 heller, men ett år senare var de ockuperade.
En av paradoxerna i nuläget är att ett ökat lugn i närområdet – och kanske även en mer lugnande och försoningsinriktad retorik från Rysslands sida – kan vara en signal om ökad risk för nya militära äventyr.
Enligt flera militära bedömare, bland annat FOI, sliter Rysslands nu pågående krigföring i östra Ukraina på landets militära förband. Det innebär att så länge som Ryssland tvingas ha trupp vid fronten av de ockuperade territorierna kommer risken för nya större militära aggressioner på andra håll att vara relativt låg. Men om Ryssland skulle lyckas frigöra sina trupper, skulle landet ges möjlighet att reorganisera sina förband för att sätta in dem på annat håll, om den politiska viljan finns.
Detta kan innebära att precis när våra politiker kan skyffla försvarsfrågan under mattan, till följd av minskad hotfull medierapportering, borde man kanske istället accelerera återställandet av en ordentlig försvarsförmåga.
Vem hjälper?
En tredje faktor som är väl värd att påpeka är att vi i nuläget bygger vårt försvar utifrån antagandet att någon ska komma till vår hjälp vid ett angrepp. Än så länge har ingen öppet lovat detta, tvärtom har Nato sagt nej och EU har ingen egen militär förmåga att stödja länder vid väpnat angrepp.
Den fjärde utsagan som förvillar oss är den ofta upprepade klyschan om att Sverige har upplevt 200 år av fred. Det vaggar in oss i en världsbild som inte är sann. Korrekt är att Sverige inte blivit angripet på 200 år. Men vi har upplevt åtskilliga krig och tack vare svensk politisk anpassning (och kanske även tur) har vi sluppit angrepp.
Sverige har exempelvis som Karlis Neretnieks, tidigare rektor för Försvarshögskolan, påpekat upplåtit delar av vårt territorium (Fårö) till en fransk-brittiska flottstyrka under Krimkriget och under andra världskriget transiterade Nazi-tyska trupper över vårt territorium. Vi har även anpassat vår kulturpolitik – och exempelvis förvisat Karl Gerhards trojanska häst till stallet – för att inte förarga en potentiell angripare.
Under hela kalla kriget återförsäkrade vi oss genom aktiva militära förberedelser om militärt samarbete med Nato. Dessa tvåhundra år har varit allt annat än fredliga. Med ett starkare försvar hade vi sannolikt i högre grad kunnat fatta självständiga politiska beslut utan rädsla för att bli angripna.
I dagens läge krävs att vi som nation kan se bortom klyschorna och att vi hela tiden utgår från den försvarsvolym vi borde ha. Då kanske det blir lättare att förstå och acceptera det desperata behovet av att finansiera den lilla förbandsvolym vi nu har.
Slutligen visar ovanstående faktorer att den politiska diskussionen om Nato inte får tillåtas att skymma frågan om försvarets storlek och dess finansiering. Ett eventuellt medlemskap i Nato är inte ett surrogat för att ha ett fungerande eget försvar.
Lars Fresker, Ordförande Officersförbundet