Publicerad: 2018-03-02
”Personalfrågan en akut kris för försvaret”
Politiker pekar gladeligen med hela handen och beordrar inköp av materiel och vapensystem för enorma summor. Då kan man även kräva riktade politiska satsningar för att avhjälpa Försvarsmaktens verkliga ödesfråga – personalförsörjningen. Det skriver Lars Fresker, Officersförbundet.
På torsdagen överlämnade Försvarsmakten sitt budgetunderlag till regeringen för nästkommande år. För åren 2019–2021 begär Försvarsmakten sammanlagda anslagsökningar på 10 miljarder. Officersförbundet är enigt med Försvarsmakten om att detta tillskott är absolut nödvändigt, om än långt ifrån tillräckligt. Blir dessa pengar verklighet innebär det i praktiken endast att dagens i realiteten ofullständiga försvarsförmåga inte försämras efter år 2020, och reduceringar i materielunderhåll och övningsverksamhet måste ändå göras för att få pengarna att räcka till. För att, i enlighet med den politiska inriktningen, öka förmågan behövs betydligt större ekonomiska tillskott.
Men inte ens om regering och riksdag väljer att gå ÖB till mötes med dessa, utifrån av politiken uppställda mål, låga anslagsökningar omhändertas den för Försvarsmakten absolut viktigaste frågan på ett acceptabelt sätt – personalfrågan.
I såväl budgetunderlag som i Försvarsmaktens övriga lägesbeskrivningar förekommer orden ”personalförsörjning” och ”utmaning” konsekvent sida vid sida. Men någon ekonomisk beskrivning av hur dessa ”utmaningar” ska åtgärdas står inte att finna. Vi menar att beskrivningen av personalläget som ”utmanande” är missvisande, och i det närmaste en skönmålning av läget. Personalförsörjningen är inte en ”utmaning”, den är en akut krisfråga för Försvarsmakten och måste hanteras därefter. När försvarsmaktsledningen gång på gång undviker att vara tydliga gentemot politiken om hur allvarlig krisen för försvarets personalförsörjning faktiskt är känner vi, Officersförbundet, att någon måste tala klarspråk.
Runt 25 procent av den svenska yrkesofficerskåren kommer att ha uppnått pensionsålder fram till år 2025. Samtidigt fyller inte Försvarsmakten platserna till officersutbildningarna och antalet rekryterade och tjänstgörande gruppbefäl, soldater och sjömän har aldrig nått upp till målnivåerna. Till det ska läggas att många officerare slutar, såväl under sin utbildning som inom några år efter examen. En minskande personalstyrka ska alltså leverera politikers och försvarsmaktslednings ökade krav på operativ tillgänglighet och beredskap, samtidigt som vi nu även ska utbilda värnpliktiga. Detta utöver den löpande utbildnings- och förbandsverksamheten. Ekvationen går inte ihop, det är enkel matematik.
Ett första och absolut nödvändigt steg för att locka fler till de militära yrkena måste vara att åtgärda den befintliga personalens förutsättningar avseende löner, villkor och arbetsmiljö. Officersförbundet har i sitt yttrande kring budgetunderlaget uppmanat Försvarsmakten att äska särskilda pengar för att justera löneläget för den militära personalen. Då till en nivå som kan anses skälig och skapa förutsättningar för att attrahera, rekrytera och, framför allt, behålla personal. Vi beklagar att Försvarsmakten valde att inte lyfta in det yrkandet i sitt budgetunderlag, och menar att utan dessa riktade satsningar på personalen – enligt ÖB:s egna ord, Försvarsmaktens viktigaste resurs – kommer personalkrisen inom Försvarsmakten bara att tillta.
Ska Försvarsmakten lyckas med att attrahera fler till det militära yrket, få sin nuvarande personal att stanna kvar och till och med välja att pensionera sig senare, få militärer som lämnat Försvarsmakten att återvända samt locka civila akademiker att växla över till en militär karriär – då krävs löner och villkor som är betydligt mer konkurrenskraftiga än i dag. För så länge det exempelvis är betydligt mer lönsamt att jobba på en civil mekanisk verkstad än som teknisk specialistofficer – hur ska du motivera fler att lägga flera års studier på att utbilda sig till officer?
Med en satsning på runt 325 miljoner kronor per år, en knapp miljard i perioden 2019 till 2021, skulle de alldeles för låga ingångslönerna för de militära yrkena kunna höjas upp till en skälig nivå, samtidigt som justeringar för det övriga lönekollektivet skulle kunna genomföras utifrån de nya lägstalönerna. Pengarna skulle även räcka till den satsning på chefers löner som Officersförbundet länge krävt.
325 miljoner om året. Det kan tyckas som stora pengar. Men sätt det då i relation till de kostnader som måste investeras i ny materiel, underhåll av befintliga system, prisökningar och så vidare, och summan, 10 procent av det Försvarsmakten begär i extra tillskott, blir betydligt mer hanterbar. Som jämförelse kan göras att regeringens materielutredare pekar på att Försvarsmakten kommer att behöva ett tillskott på omkring 168 miljarder fram till 2035 för att nå upp till en hållbar nivå. Till detta kan läggas att personalkostnadernas andel av den svenska Försvarsmaktens budget är lägre än i princip alla jämförbara länders.
Det är inte rätt sätt att hantera sin ”viktigaste resurs”.
Vi har politiker som gladeligen pekar med hela handen på Försvarsmakten och beordrar inköp av materiel och specifika vapensystem för enorma summor – helikoptrar, luftvärnssystem, artilleripjäser som man inte lyckats sälja utomlands och så vidare – system som Försvarsmakten inte bett om och rent av ofta inte ens har velat ha, men som slukar miljardbelopp från en budget som inte kompenseras för dessa fördyringar.
Då kan man även kräva att det görs riktade politiska satsningar för att avhjälpa Försvarsmaktens verkliga ödesfråga – personalförsörjningen.
Låt oss vara helt tydliga med att vi på intet sätt ifrågasätter den svenska arbetsmarknadsmodellen. Vi menar naturligtvis att det fortsatt skall vara en fråga mellan arbetstagarorganisation och arbetsgivare att förhandla om löner. En förutsättning för detta är dock att det finns pengar att förhandla om och de måste tillkomma genom politiska beslut. För menar man allvar med att stärka den svenska försvarsförmågan är det här man måste börja.
Riksdag och regering kan ösa hur mycket pengar som helst över Försvarsmakten – utan en välutbildad, erfaren, redundant personalkader kommer ny materiel inte vara mycket mer än blivande metallskrot, om än avancerat och extremt dyrt. Ubåtar, Gripenplan, luftvärnssystem och helikoptrar kör och underhåller nämligen inte sig själva. Det är våra medlemmar som sköter den saken. Det är dags att satsa pengarna där de gör mest nytta.
Lars Fresker
förbundsordförande, Officersförbundet
