Förbundets kansli har stängt vecka 29-30. Övriga veckor har kansliet öppet, men med lägre bemanning och lite längre svarstider.
Förbundets kansli har stängt vecka 29-30. Övriga veckor har kansliet öppet, men med lägre bemanning och lite längre svarstider.
Publicerad: 2018-08-16
Att löner och villkor görs upp mellan arbetsmarknadens parter är bra. Men när det inte finns något att förhandla om, som är fallet för dagens och morgondagens officerare och soldater – då är det dags för politiken att agera.
Förhållandena på arbetsmarknaden, däribland löneläget, är enligt vår svenska arbetsmarknadsmodell något som är förbehållet arbetsmarknadens parter att sluta avtal kring. Detta är en ordning Officersförbundet på intet sätt vill ändra.
Men i det ansträngda ekonomiska läge Försvarsmakten befinner sig i anser vi dock att de som de facto håller i pengarna – riksdagens ledamöter – också måste våga dirigera dessa pengar i rätt riktning. Kan man från regerings- och riksdagshåll peka med hela handen på Försvarsmakten vad gäller införskaffande av specifika vapen- och materielsystem, då kan man också göra det när det handlar om Försvarsmaktens absolut viktigaste resurs – personalen.
Våra medlemsundersökningar visar att lönen är bland den vanligaste orsaken till att våra medlemmar funderar på att avsluta sin anställning. Löneläget för militär personal är för lågt för att kunna vara attraktivt. Många, framförallt soldater och sjömän, som varit i yrket några år lämnar då de börjar prata lön med sina kamrater. Men även unga officerare försvinner de första åren. I längden påverkar detta också möjligheten att rekrytera för de som borde vara Försvarsmaktens främsta förespråkare har lämnat. Att i detta ansträngda läge konsekvent hänvisa till arbetsmarknadens parter är uppenbarligen inte tillräckligt för att få upp den militära personalens löner till en någorlunda konkurrenskraftig nivå. Med rådande budgetramar för Försvarsmakten finns nämligen inget utrymme att förhandla om de närmaste tre åren. Däremot finns det utrymme i statsbudgeten.
Det går inte att bortse från att regeringens politik ofta ger effekter som kan liknas vid inblandning i den svenska arbetsmarknadsmodellen. Det sker med ett gott och ofta nödvändigt syfte när det handlar om till exempel lärarförsörjning, polisförsörjning eller att underlätta inträde på arbetsmarknaden. Ibland blir regeringen väldigt konkret, exempelvis vid den nyligen presenterade uppgörelsen om etableringsjobb, där regeringen verkat för en månadslön på drygt 19 000 kronor för dessa så kallade etableringsjobb. Som av en händelse är 19 000 kronor exakt den ingångslön som gäller för soldater och sjömän. Att inneha ett arbete där man som den yttersta garanten för Sveriges oberoende ställer upp på premissen att faktiskt offra sitt liv för landet, värderas alltså lägre än ett så kallat etableringsjobb.
Med ett riktat tillskott för att justera den militära personalens löner på runt 325 miljoner per år i kommande försvarsbudget kan Försvarsmakten höja lägstalönerna till de nivåer som Officersförbundet bedömer rimliga för att göra de militära yrkena konkurrenskraftiga. Det handlar då om ingångslöner på 25 000 kronor för officerare och specialistofficerare, 20 500 för gruppbefäl, soldater och sjömän. Pengarna skulle även räcka till den satsning på chefslöner vi länge arbetat för.
Det handlar om en ökning på runt 2,3 procent av Försvarsmaktens totala personalkostnader, något vi anser är fullt rimligt. Försvarets personalkostnader som andel av budgeten är dessutom bland de absolut lägsta sett till jämförbara länder, exempelvis samtliga Nato-länders.
Det handlar inte om kraftigt höjda löner, det handlar om att justera lönenivåer till en nivå som i alla fall inte verkar direkt avskräckande. Antalet soldater som rekryteras till Försvarsmakten har aldrig någonsin nått upp till målnivåerna, och vi har en brist på officerare som kommer att förvärras kraftigt. Yrkena måste helt enkelt göras mer attraktiva, och det är bråttom.
En soldat är utbildad efter ett år, en specialistofficer är utbildad för sitt första jobb efter 2,5 år, en officer för sitt första jobb efter fyra år. En kompanichef eller specialist med djup kunskap tar sex till åtta år att producera.
Redan nu har vi en skuld från tidigare års bristande rekrytering, rekryteringen nu motsvarar inte behoven, avgångar sker i förtid, pensionsavgångarna kommer öka. ÖB talar ibland om att man går på höga växlar, personalen slits. Personalen själva ser att det är vakanser, man ska räcka till för fler och fler uppgifter.
För Officersförbundet låter detta som mer än en utmaning, kris beskriver verkligheten bättre.
Ska Försvarsmakten lyckas med att attrahera fler till det militära yrket, få sin nuvarande personal att stanna kvar och till och med välja att pensionera sig senare, få militärer som lämnat Försvarsmakten att återvända samt locka civila akademiker att växla över till en militär karriär – då krävs löner och villkor som är betydligt mer konkurrenskraftiga än i dag. Men för att uppnå det krävs politisk vilja, och konkreta politiska beslut.
Bollen ligger hos er, politiker. Se till att plocka upp den.
Lars Fresker, ordförande Officersförbundet
