Personalfrågan akilleshäl för ett starkare försvar

Lars Fresker, om att varken de politiska partierna eller Försvarsmakten verkar inse vad som krävs för en bättre personalförsörjning.

Den politiska majoriteten i Sveriges riksdag verkar faktiskt ha insett behovet av en förstärkt Försvarsmakt. Förhoppningsvis även med insikten om att detta också kommer att kosta pengar. Men för att lyckas med föresatsen om en återtagen försvarsförmåga värd namnet måste den i alla avseenden mest grundläggande frågan – försvarets personalförsörjning – adresseras på ett mer genomtänkt sätt.

Helt enkelt, vilka ska göra jobbet?

Oaktat om framtidens Försvarsmakt kommer att gå mot en budgetram om två procent av BNP såsom flera partier i dag förespråkar, eller om höjningen av försvarsanslagen blir betydligt mer modesta, måste personalfrågan lyftas högre på dagordningen. Materialförsörjning och logistik har en tendens att bli helt överskuggande när Sveriges försvarsförmåga diskuteras. Men det är Officersförbundets medlemmar som de facto är de som ska ställa en under många år kraftigt underfinansierad och av politiken styvmoderligt behandlad försvarsmakt på fötter.

I våra kontakter med politiska beslutsfattare tycker vi oss ana att man inte till fullo har förstått allvaret avseende försvarets aktuella och framtida personalförsörjning – och behovet av att omgående hantera den kris som faktiskt redan är ett faktum. Tyvärr är inte heller Försvarsmakten tydlig nog kring allvaret i situationen.

Saknas cirka 170 yrkesofficerare

Försvarsmakten säger att det saknas cirka 170 yrkesofficerare inom ramen för den fastställda organisationen. Att bristen ”bara” är 170 av över 9 000 kanske inte låter särskilt oroväckande. Men bakom den statistiken ligger en helt annan verklighet. Ett antal hundra är dessutom tjänstlediga eller arbetar på andra befattningar än de drygt 9 000 som organisationen är dimensionerad för.

Lägg också till det faktum att Försvarsmakten lider av en exceptionellt ojämn åldersstruktur. Var fjärde yrkesofficer kommer att ha uppnått pensionsålder fram till år 2025, och än så länge har Försvarsmakten inte kommit upp med någon hållbar plan för att kompensera för det stora bortfall som stundar. Tvärtom så avslöjade Sveriges Television till exempel nyligen att 10 procent av platserna står tomma efter höstens antagning till specialistofficersutbildningen.

Den återaktiverade värnplikten är i grunden bra. Ett litet land som Sverige kan inte enbart med hjälp av frivilligheten bemanna en Försvarsmakt av sådan numerär som krävs för ett effektivt nationellt försvar. Samtidigt kommer de unga kvinnor och män som nu kallas in för att genomföra värnplikten att bidra till att öka rekryteringsbasen.

Men det går inte att bortse från att värnplikten också medför många utmaningar.

Kris för Försvarsmaktens personalförsörjning

Under de senaste åren har det ställts höga krav på yrkesmilitären i fråga om beredskap och tillgänglighet. När nu detta ska kombineras med att man även i betydligt högre utsträckning ska ägna sig åt utbildning och uppbyggnad av en större krigsorganisation kommer den modesta bristen på 170 yrkesofficerare i ett helt annat perspektiv. Och då talar vi om en organisation som redan innan värnplikten återaktiverades har gått på knäna de senaste åren.

Av de som tog examen vid officersprogrammet mellan åren 2010 och 2015 är andelen som i dag tjänstgör i Försvarsmakten som yrkesofficer bara 73 procent, enligt de senast tillgängliga siffrorna. Med sådana avgångssiffror, svårighet att rekrytera såväl yrkesofficerare som soldater och de stora stundande pensionsavgångarna kan vi omöjligen tala om något annat än just en kris när det gäller Försvarsmaktens personalförsörjning.

Visst pågår det behjärtansvärda initiativ från Försvarsmakten när det gäller att öka inflödet och bromsa utflödet av personal, men ska vi gå mot en såväl större som bättre Försvarsmakt kommer det inte att vara tillräckligt. Vi ställer oss ytterst frågande till varför Försvarsmakten inte gör mer för att faktiskt behålla den personal som redan finns.

Vi vet att löneläget är en helt avgörande förutsättning, inte när man väljer att börja som militär, men när man väljer att sluta. Lönerna måste upp, utmed hela karriärvägen. Man kan inte pliktskyldigt knuffa upp ingångslönerna utan att justera upp den befintliga personalens löner i minst samma nivå. I dag är känslan bland många medlemmar att nyanställda kommer in med samma lön som de militärer som jobbat flera år i Försvarsmakten. Det är orimligt.

Riskerar livet för att försvara vårt sätt att leva

Man väljer inte de militära yrkena för möjligheten till hög lön. Det är ett fantastiskt yrke där ansvar, utmaningar, upplevelser och kamratskap ofta ligger på en nivå omöjlig att uppnå – eller ens förstå – i det civila. De flesta väljer också yrket av mer fundamentala skäl. De väljer ett yrke där man ska verka som den yttersta garanten för vår rätt att leva som vi själva bestämmer, och är beredda att riskera och till och med offra livet för skyddet av demokratin, mänskliga rättigheter och vår frihet.

Men sedan finns något som kallas vardagsliv och verklighet också. Det spelar ingen roll hur mycket man älskar ditt yrke om man fem-sex år in i karriären inser att livet vid sidan av jobbet inte går ihop. Med familj, barn, bostad och bil blir förutsättningarna att fortsätta verka inom ett yrke med låg ingångslön och skrämmande stel löneutveckling så småningom inte hållbara.

Försvarsmakten har visserligen bekräftat behovet av en övergripande löneöversyn för den militära personalen, men inget händer. Att man inte vill påbörja denna så viktiga översyn skulle naturligtvis kunna förklaras med att det i dagsläget inte spelar någon roll vad man kommer fram till – i rådande budgetläge finns ändå inga pengar att lägga på personalen. Det saknas minst 325 miljoner kronor årligen.

Framtida försvarsbudgetar och försvarsbeslut kan aldrig garantera ett starkare försvar om inte dess viktigaste resurs står i fokus. Finns ingen att hantera nya JAS, luftvärnsbatterier och ubåtar, finns inte heller förutsättningarna för en återtagen försvarsförmåga.

Lars Fresker, förbundsordförande

Läs ledarbloggen Säkerhetsrådet på svd.se