Sverige har en lång historisk tradition av medverkan i olika FN-insatser och varje år tjänstgör cirka 2 000 svenska män och kvinnor i utlandsstyrkan. Såväl regeringen som försvarsberedningen har uttryckt en ambition om en dubblerad internationell förmåga. Men för att Sverige och Försvarsmakten ska kunna leva upp till sina internationella militära åtaganden krävs det att det finns människor som är beredda att ta en anställning som officer eller soldat i den svenska utlandsstyrkan.
Det är också absolut nödvändigt att dessa människor kan tänka sig att tjänstgöra internationellt flera gånger, så att deras erfarenheter och kunskaper kan överföras till mindre erfarna soldater och officerare. Att skapa ett fungerande och hållbart personalförsörjningssystem till utlandsstyrkan är med andra ord en fråga om att upprätthålla svensk säkerhetspolitik.
Men bakom varje soldat och officer i utlandstjänst finns det en familj som väntar här hemma. Bakom varje man och kvinna i utlandsstyrkan finns det en mamma, pappa, partner, son eller dotter vars vardag här hemma påverkas av utlandstjänsten. Men hur mår de anhöriga till soldater och officerare i utlandsstyrkan egentligen? Frågan är ännu så länge relativt outforskad och endast ett fåtal kvalitativa undersökningar av denna grupp har gjorts i Sverige.
Officersförbundet och Synovate har därför kontaktat ett stort antal anhöriga och genomfört den första större kvantitativa undersökningen för att få veta mer om deras situation. Sammanlagt har vi under tiden 24 april till 29 maj 2008 intervjuat 968 personer som under de två senaste åren haft en anhörig som gjort utlandstjänst, för att få veta hur utlandstjänsten påverkat dem.
Undersökningen, som överlämnas till regeringens särskilda veteranutredare Allan Widman i dag, ger en delvis splittrad bild. Resultaten visar både att det finns ett stort stöd för Sveriges internationella verksamhet och att man från familjernas sida är positivt inställd till att någon i familjen gör utlandstjänst. 54 procent av de tillfrågade hade varit positiva eller mycket positiva till att deras partner, förälder eller barn gjorde utlandstjänst.
Men även om familjerna i grunden är positivt inställda till att deras partner/son/dotter deltar i Försvarsmaktens internationella insatser minskar entusiasmen efter att utlandstjänsten är över. På frågan hur de ser på att deras partner tjänstgör utomlands fler gånger är bara 41 procent positivt inställda. För de som har barn under åtta år är det fler som är negativa än positiva till fler utlandstjänster, 40 procent respektive 35 procent.
Just för barnfamiljerna innebär utlandstjänsten en stor påfrestning och tre av tio föräldrar tycker att utlandstjänsten är en negativ upplevelse för barnen. Flera svarande uttrycker i undersökningen att en ytterligare mission inte är att tänka på så länge barnen är små, och några anhöriga efterlyser också kortare insatser, då man anser att 6-9 månaders frånvaro från familjen är för mycket. För barnfamiljerna innebär utlandstjänsten att en person tvingas ta hela ansvaret för hemmet och barnen. Detta innebär givetvis en stor påfrestning och en av tre, 34 procent, gick ner i arbetstid under tiden som deras partners utlandstjänst pågick.
När vi ställt frågan om vilken form av stöd man efterlyser från Försvarsmakten varierar också svaren. Bland dem som har vuxna barn eller inga barn alls anser man ofta att man inte behöver något direkt stöd. Ställs samma fråga till barnfamiljerna blir det däremot en ganska lång lista. Bland barnfamiljerna finns ett stort behov av psykosocialt stöd, men också mer praktiskt inriktad hjälp. Bistånd med barnpassning, snöskottning, däckbyte och skötsel av hus är vanligt återkommande önskemål från barnfamiljerna. sju av tio anhöriga fick ta hjälp och stöd av sin egen familj och sina vänner för att få livspusslet att gå ihop under utlandstjänsten. För många ökade också utgifterna för barnpassning och hantverkshjälp under deras partners frånvaro. Bland småbarnsföräldrarna uppgav varannan att dessa kostnader ökade antingen mycket eller något.
I undersökningen framgår också ett stort behov av mer och bättre information till de hemmavarande familjerna. Hela 20 procent av samboende makar visste inte vart de skulle vända sig för att få information om något akut inträffade dem själva eller deras partner. 74 procent av familjerna med små barn uppger att de hade velat ha en utpekad kontaktperson inom Försvarsmakten dit de kunde ha vänt sig med sina frågor. 69 procent hade önskat att Försvarsmakten hjälpt till att starta och administrera kontaktnätverk, så att de hade fått prata med andra som befann sig i samma situation.
Rent generellt innebär utlandstjänsten både fysiska och mentala påfrestningar för de anhöriga här hemma. 42 procent av dem som var sammanboende med en officer eller soldat upplevde någon form av negativa fysiska eller psykiska besvär under tiden som utlandstjänsten pågick. Besvär som, för vissa anhöriga, fortsatte även efter utlandstjänsten. 21 procent uppgav att de upplevt någon form av fysisk eller psykisk negativ reaktion efter utlandstjänsten. Flera familjer upplever också att deras partner haft svårt att ställa om efter utlandstjänsten till ett liv här hemma. 14 procent av officerarnas anhöriga hade upplevt sådana svårigheter hos sin partner.
De anhörigas något kritiska inställning till utlandstjänsten hamnar därmed i konflikt med både Försvarsmaktens och regeringens internationella ambitioner. Försvarsminister Sten Tolgfors skrev på DN Debatt så sent som den 9 juni ett inlägg, som inte kan tolkas på något annat sätt än att regeringen vill förlänga insatserna och dessutom göra utlandstjänsten obligatorisk för alla officerare och soldater som är anställda i Försvarsmakten. Dessa något motstridiga viljor gör att många officerare och soldater känner sig klämda mellan två lojaliteter, arbetsgivaren och den egna familjen.
Det går inte att utesluta att just de yngre officerare och soldater som Försvarsmakten vill ha i utlandsstyrkan kan komma att lämna yrket om de hamnar i en situation där de tvingas välja mellan familjen och yrkeslivet. Man kan också ifrågasätta om en officer eller soldat som av olika skäl väljer utlandstjänsten framför den egna familjen har de rätta förutsättningarna för att klara sitt arbete. Om inget radikalt görs kan detta bli en konflikt med bara förlorare. Men det behöver inte bli så, och riktar man blicken över nationsgränsen finns det många goda exempel att lära ifrån.
I många andra länder är olika former av stöd till militära familjer något närmast självklart. Särskilda familjestödsorganisationer finns i dag etablerade både i Europa och i Nordamerika. I dessa länder har man insett att officerarna och soldaterna gör ett bättre jobb om deras familjer mår bra och blir väl omhändertagna under deras frånvaro. Innehållen i dessa familjeprogram varierar, men mycket av det som efterfrågas av de svenska familjerna täcks in i dessa familjeprogram.
I Sverige finns i dag inget färdigt familjeprogram. Försvarsmaktens åtaganden gentemot de anhöriga i dagsläget handlar främst om krisstöd vid eventuella dödsfall eller svårare olyckor i samband med utlandstjänsten. Dessutom finns ett visst ekonomiskt stöd i form av ett barntillägg (4 000 kr/månad) som utgår till dem som har barn hemma under utlandstjänsten samt att man anordnar anhörigträffar och hemkomstmöten. Men vår studie indikerar att det finns ett större behov än så bland de anhöriga.
Det är hög tid att Sverige anammar det synsätt som finns i många andra länder, att officerarnas och soldaternas familjer betraktas som en del av utlandsstyrkan och att ett gediget anhörig- och familjeprogram med omedelbar verkan tas fram. Endast på så sätt kan vi trygga en långsiktig personalförsörjning till de internationella insatserna.
Lars Fresker