Publicerad: 2015-11-16
SvD debatt: Hotbildsdebatten förvillar försvarspolitiken
I samband med avslöjandena om rysk övningsverksamhet menade regeringen att detta inte innebär något ökat hot mot Sverige (bland annat i DN 22/4 och SvD 11/4.) Frågan om hot återkommer i oppositionens Brännpunktsartikel (SvD 28/5). Den svenska debatten säkerhetspolitiska debatten måste frigöra sig från hotdiskussionen som gör oss alla en otjänst. Det vi borde diskutera är risk.
Världen kommer under den närmaste tio–tjugoårs perioden att gå igenom flera svåra parallella omställningar. Det beskrivs i de flesta internationella analyser – och de finns i Försvarsmaktens och Totalförsvarets underlag till försvarsberedningen.
De omställningar som världen står inför består bland annat i, men är inte begränsade till, klimatförändringar, fortsatt befolkningsökning, livsmedels- och vattenförsörjning, ökad global efterfrågan på energiråvaror kombinerat med en minskad tillgång på desamma, samt minskad biodiversitet. Dessutom finns en stor osäkerhet rörande den ekonomiska utvecklingen i Europa och USA.
Bland fler och fler EU-länder och deras befolkningar ökar skepsisen till EU. Nationalistiska partier får ökade röstetal i alltfler europeiska länder.
Vårt grannland Ryssland satsar på sitt försvar på ett sätt ingen annan europeisk stat gör. Samhällsutvecklingen i övrigt går inte i rätt riktning. I ökande grad fängslas och straffas oliktänkande, alltifrån oppositionella politiker, till ideella organisationer som bevakar valen eller undersöker historien. Om inte den missbehagliga individen råkar mördas utan att det utreds ordentligt.
Sammantaget skapar ovanstående utvecklingslinjer en stor osäkerhet över hur den ekonomiska, ekologiska och politiska utveckling kommer att te sig i Europa och världen.
Vad skiljer då hot från risk? I den traditionella förklaringen av hot brukar man tala om en aktör, dennes förmåga och intentioner. Inom ramen för en risk gäller inte dessa utgångsvärden. Vi kan till exempel lyfta fram risken för att euro-samarbetet faller samman. Det är dock inte helt enkelt att peka ut vem som ligger bakom en sådan utveckling, med andra ord vem som är aktören.
I ett riskperspektiv är med andra ord osäkerheterna betydligt större och det är inte säkert att det finns en tydlig aktör.
En metafor, som visserligen inte innehåller alla dimensioner av det som utgör hot respektive risk är följande: Om du på tomten möter en ökänd pyroman, med bensindunk i ena handen och tändstickor i den andra, kan du tala om ett klassiskt hot. Att använda lämpligt våld för att avvärja hotet skulle antagligen inte leda till något rättsligt efterspel.
Om vi å andra sidan tänker oss att samme pyroman, efter ett avtjänat fängelsestraff köper grannhuset och flyttar in, är det knappast möjligt att beskriva detta som ett hot. Vi vet ju inte om han är botad. Däremot går det inte att bortse från att det finns en risk att han återfaller i pyromani. Ditt handlingsutrymme är inte heller detsamma som i det första fallet. Visserligen kan du med våld försöka få honom att flytta, men skulle knappast ha lagen på din sida. En annan metod är förstås att ignorera den nye grannen, men det kanske du ångrar om han skulle återfalla i sina gamla vanor.
Om man överför detta exempel till det säkerhets- och försvarspolitiska området kan vi konstatera att vi inte har någon pyroman på tomten, men att det verkar som om många grannhus kan få nya okända ägare. Det finns flera olika risker förknippade med den utveckling som just nu äger rum, men många av riskerna fångas inte bäst i den klassiska hotmodellen. När vi väl har ett hot kommer vi att vara försent ute och det avrustade militära- och civila försvaret kommer att stå handfallet utan att kunna utgöra fungerande verktyg för befolkningen och de folkvalda.
Det finns gott om skäl att behandla försvars- och säkerhetspolitiken på det sätt den förtjänar – som statens omistliga kärnuppgift – och det blir tydligast om vi betraktar världen ur riskperspektiv och släpper vår ständiga fokusering på befintliga hot.
Lars Fresker, ordförande Officersförbundet
