Publicerad: 2019-05-31
Det saknas medel för reella satsningar på personalen
Försvarsberedningens slutrapport är, trots politiskt käbbel på sluttampen, glasklar – Sverige måste rusta upp. Glasklart är också att det kommer att kosta. Men Officersförbundet oroas över att beredningen inte fullt ut bottnar i den mest avgörande frågan – försvarets personalförsörjning, skriver Officersförbundet i ett gästinlägg på Svenska Dagbladets försvars- och utrikespolitiska blogg Säkerhetsrådet.
Debatt
Försvarsberedningens slutrapport visar med all önskvärd tydlighet på behovet av att rusta vårt försvar, det militära som det civila. Officersförbundet delar i stort sett de slutsatser beredningen drar avseende det säkerhetspolitiska läget och försvarsmaktens nuvarande förmåga.
Officersförbundet uppfattar att försvarsberedningen i mångt och mycket följt Försvarsmaktens förslag i perspektivstudien och vi har ingen bättre analys av behoven än den Försvarsmakten gjort. Mycket positivt är att beredningen slår fast att försvarets organisation ska utformas utifrån dess faktiska uppgift – att försvara landet vid väpnat angrepp.
Vi menar dock att resonemangen på en punkt behöver fördjupas. Hur ska dagens eller morgondagens viktigaste byggsten garanteras – personalen?
En modern försvarsmakt med en reell operativ förmåga uppnås inte genom att utbilda fler värnpliktiga, även om den utökade värnpliktsutbildningen naturligtvis är helt nödvändig för en utökad krigsorganisation. Försvarsberedningen konstaterar att ”Försvarsmaktens mål gällande utbildningsvolymer underskreds varje år mellan 2011 och 2017, vilket har lett till en ackumulerad brist på nyutbildad personal. Det finns för närvarande brister i personaluppfyllnaden inom flera personalkategorier”.
Försvarsberedningen skriver vidare att ”ytterligare incitament i form av t.ex. högre löner och eller premier efter ett antal års tjänstgöring bör övervägas”, vilket är en ytterst nödvändig uppmaning till Försvarsmakten. Men beredningen understryker samtidigt att ”löner och premier är frågor för parterna på det statliga avtalsområdet att besluta om inom ramen för lönestrukturen”. Som fackförbund är vi helt överens med beredningen om att det är en fråga för parterna att förhandla lön – men finns inga pengar finns inget att förhandla om, och det är här den politiska prioriteringen kommer in.
En passage i Försvarsberedningens genomgång av personalförsörjning visar med tydlighet på problematiken: ”Riksdagen har upprepade gånger efterlyst ökat inslag av incitament för att trygga Försvarsmaktens personalförsörjning, samt även gjort ett tillkännagivande i frågan. Försvarsmakten har å sin sida kontinuerligt framfört att det är verksamhetens innehåll som är avgörande för att gruppbefäl, soldater och sjömän ska stanna i yrket, inte i första hand lön eller incitament i form av till exempel ekonomiska premier. Inom ramen för tilldelad budget har utgifter för ytterligare incitament inte kunnat motiveras då det ska vägas mot andra krav och behov, för att öka den operativa förmågan i krigsförbanden”.
Problemen är alltså två: Dels en Försvarsmakt som med bestämdhet hävdar att löner inte är en faktor för att människor ska stanna i de militära yrkena, dels en krass ekonomisk verklighet där det inte funnits några pengar att förhandla löner om.
Vi behöver med andra ord se två saker hända för att öka attraktiviteten i de militära yrkena. Dels en insikt hos Försvarsmakten, dels en förståelse hos våra beslutsfattare om att även personal kostar pengar. Lönen är inte och ska inte vara en avgörande faktor för att söka sig till soldat- eller officersyrket. Men den ska inte heller vara en avgörande faktor för huruvida man lämnar yrket eller inte. I dag uppger tre fjärdedelar av de yngre officerarna bland våra medlemmar (3-9 års anställning) att de övervägt att sluta i Försvarsmakten, löneläget är den utan konkurrens vanligaste orsaken.
Dessvärre slätar beredningen även över problematiken med det dåliga löneläget genom att på ett för Officersförbundet obegripligt vis lista ett antal incitament och förmåner som militärer i dag erhåller. ”Som anställd i Försvarsmakten utgår fler semesterdagar än vad som följer av semesterlagen (1977:480) och de anställda ges möjlighet att träna tre timmar i veckan på arbetstid. Försvarsmakten betalar vidare receptbelagda läkemedel och viss läkarvård, tandvård och sjukgymnastik samt kompletterande sjuklön vid långtidssjukskrivning. Officersaspiranter ges en kostnadsfri treårig akademisk utbildning samt mat, boende och dagpenning under hela utbildningen. Pensionsåldern för yrkesofficerare är 61 år”, skriver beredningen.
För att hålla koll på lönenivåerna inom den statliga sektorn finns partsgemensam lönestatistik, baserat på klassificeringssystemet BESTA, där i princip samtliga yrken inom staten värderas avseende befattningens svårighet, komplexitet, ansvar, och så vidare.
Inom Försvarsmakten arbetar en stor mängd yrkeskategorier, även om den militära personalen naturligtvis är den största. Av alla yrken inom Försvarsmakten som i BESTA-klassificeringen bedömts som likvärdiga med soldatyrket ligger militärer näst lägst lönemässigt. Av de yrken som listas som likvärdiga yngre officerare hamnar det militära yrket i den lägsta tredjedelen.
Våra medlemmars arbetsgivare, Försvarsmakten, värderar alltså sin kärnkompetens bland de lägsta av alla jämförbara yrken. Och då kan tilläggas att försvaret knappast är löneledande bland de civila yrkena heller.
Så vi frågar oss, vilka är det som ska få fram den försvarsmakt som Försvarsberedningen efterfrågar? Även om beredningens kostnadsberäkningar möts upp till 100 procent i kommande budgetbeslut är pengar inte avsatta för reella personalsatsningar.
325 miljoner kronor om året. Det är vad det skulle kosta utöver nuvarande budgetramar att göra de satsningar på militär personals löner som krävs. Det krävs för att höja ingångslönerna till icke avskräckande nivåer, och det krävs för att åstadkomma en relevant lönespridning för dem som redan är anställda.
Detta måste såväl våra riksdagspolitiker som vår försvarsmaktsledning ta till sig. Pengar måste äskas och pengar måste tilldelas, så enkelt är det.
För ska försvaret växa har vi inte råd att förlora en enda erfaren militär i onödan. Soldater, sjömän och officerare arbetar inte i försvaret för att bli rika. Men de lämnar försvaret för att de inser att lönekuvertet inte på långt när motsvarar deras insats. Våra medlemmar har ställt sig beredda att offra sina liv för vårt samhälle – det är dags att vi visar att vi värdesätter det.
Lars Fresker, förbundsordförande Officersförbundet
Detta debattinlägg publicerades på SvD:s försvars- och utrikespolitiska blogg Säkerhetsrådet den 31 maj. Läs mer här.
