OT 7/2020
Det gick ju fint. Inte så att jag tvivlade innan, men ändå. Officersförbundet har aldrig tidigare genomfört ett förbundsmöte digitalt. Så här dagen efter att förbundsmötet avslutats, ser jag tillbaka på några riktigt viktiga dygn där vi pekat ut kursen mot 2023, men också valt bland annat en ny styrelse. Jag ber å hela styrelsens vägnar tacka för förtroendet vi fått att leda förbundet kommande tre år.
Den 15 december fattar riksdagens beslut om inriktningen av försvaret kommande fem år. Vi som varit med ett tag och upplevt förbandsnedläggning på förbandsnedläggning kan ju knappt tro våra ögon när fem nya regementen och en flottilj återuppstår. I grunden är satsningen positiv: givet det säkerhetspolitiska läget i vårt närområde behöver Sveriges operativa förmåga att höjas. Men det är lätt att bli ivrig. Lätt att bländas av de miljarder som tillförs.
Som ordförande i Officersförbundet gör det mig bekymrad över hur lite förslaget lyfter fram den militära personalen. Visst ska insatsorganisationen öka i volym, från 60 000 till 90 000, men det ska främst ske genom en ökning av antalet värnpliktiga, där erfarna gruppchefer, soldater och sjömän ska ersättas med pliktiga. Det kommer påverka vår förmåga att snabbt kunna möta ett hot. En förutsättning för att utbilda den ökade mängden värnpliktiga är att det finns officerare. Men satsningar på den nyckelkompetensen - ryggraden i den militära organisationen - saknas.
Vi har under en lång period drivit frågan om att Försvarsmakten ska tillföras särskilda resurser för att höja officerslönerna men vi kan konstatera att det dessvärre inte gett något avtryck i propositionen. Det är synd.
Men än är inte det slutliga beslutet fattat i riksdagen. Jag har därför skrivit till försvarsutskottets ledamöter och uppmanat dem att under riksdagsbehandlingen av propositionen tänka efter ett varv till vad gäller frågorna om personalförsörjning, innan det slutliga beslutet tas.
Vi är även inne i sluttampen på den försenade avtalsrörelsen. En avtalsrörelse som är tuffare än på mycket länge.
För en tid sedan beskrev ett annat fackförbund, SEKO, läget så här i ett utskick till sina medlemmar:
”Det är lätt att tro att de villkor vi vant oss vid och har i dag är en självklarhet. Så är det inte. Om vi inte står upp kommer vi få ett arbetsliv mer likt det vi hade i början av förra seklet”.
En dyster bild som jag i många stycken delar.
Officersförbundets medlemmar har genom åren inte gjort sig kända för att vara aktivister som står på barrikaderna. Tvärtom om så passar nog eftertänksamhet, analys och väl avvägda krav och åtgärder i stället bättre in som beskrivning.
Men vi har en hög anslutningsgrad, såväl bland officerare som bland gruppchefer, soldater och sjömän. Det är ett ansvar som vi ska förvalta men också en styrka som vi ska använda. I avtalsrörelsen och inför kommande riksdagsbeslut om vår och Försvarsmaktens framtid.
Det är vi som kan vår militära profession bäst. Det är vi som vet vad vi behöver för att lyckas. Låt proffsen vara proffs!
Stockholm 13 november 2020
Lars Fresker, Förbundsordförande