Hoppa till huvudinnehåll

OT 1/2020 Fler GSS, inte färre

När detta skrivs är vi i slutet av januari, en på de flesta håll i landet historiskt mild och snöfattig vintermånad. Men i vår omvärld råder dessvärre allt annat än blidväder. Omvärldsutvecklingen fortsätter att oroa, vilket gör att kommande försvarsbeslut och debatten inför detta blir extra relevant.

 Vi befinner oss helt enkelt i en situation där vi inte längre har tid att vela angående vår försvarsförmåga. Våra politiker måste nu se till att leverera på den historiska enighet som trots allt råder, och göra verklighet av den helhet försvarsberedningen i våras kom överens om. Och minns, försvarsberedningens slutsatser ska ses som en lägstanivå, inte ett tak för försvarsförmåga.

Nyss hemkommen från Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen kan jag konstatera att den stora frågan i de diskussioner jag förde vid sidan av scenen, var personalförsörjning. Förståelsen för det skriande personalbehovet finns där hos våra försvarspolitiker. Men man vare sig vill eller orkar ta tag i frågan, utan gör den istället till en myndighets- eller arbetsgivarfråga. Utan att samtidigt efterfråga vilka verktyg myndigheten behöver från politisk nivå. Det är beklagligt. Officersförbundet fortsätter dock, med en dåres envishet, att påminna om behovet av tillförsel av ekonomiska medel så att vi, parterna inom Försvarsmakten, kan få fart på arbetet med att åtgärda militär personals lönestruktur. Inte minst kommer vi att göra detta i kommande avtalsrörelse.

En fråga verkar dock politiken beredd att agera i – ett mindre antal GSS/K. Regeringen har i sitt regleringsbrev för 2020 beslutat om ett mindre antal soldater och sjömän än vad som är målet i dag. Regleringsbrevet säger att antalet inte nämnvärt får överstiga 5 700. Målet idag är 6 850. Det är verkligen motsägelsefullt. Att i tider när personalförsörjningen är en sådan kritisk fråga begränsa en för försvarsförmågan och beredskapen så viktig personalkategori, speciellt när vi har svårt med rekryteringen till officersyrket. Förutom att det är motsägelsefullt får det konsekvenser för den dagliga verksamheten och sänder säkerhetspolitiska signaler. Våra medlemmar som arbetar som gruppbefäl, soldater och sjömän utför varje dag ett oerhört värdefullt arbete såväl inom som utom landet. Men Försvarsmakten har i dialoger varit tydliga med att ingen GSS/K kommer att sägas upp. Ett viktigt besked då signaler av denna typ annars riskerar att skapa oro i systemet och göra att en del överväger att lämna organisationen i förtid. Jag upplever att Försvarsmakten idag har en plan som är på rätt väg vad avser kombinationen av GSS/K, GSS/T och pliktig personal i våra förband. Att då, innan denna plan hunnit sjösättas, komma med begränsningar är fel väg att gå.

Istället för att skicka signaler om att GSS/K-kategorin förlorar i vikt och värde borde våra politiker göra precis tvärtom. Signalerna borde i stället vara att skapa möjlighet till tillsvidareanställning för gruppbefäl, soldater och sjömän. Dessutom borde den grundplattan kompletteras med erbjudande om betalda högskolestudier med motprestationen att läsa till reservofficer samt åtgärda lönestrukturen för GSS och YO. Allt för att å ena sidan öka attraktiviteten för GSS-yrket och å andra sidan öka incitamenten för att söka sig vidare från GSS till YO eller RO. Att vi återinfört värnplikten är bra och viktigt, det råder inget tvivel om detta. Men det finns en överhängande risk att våra beslutsfattare uppfattar ökade värnpliktsvolymer som den magiska formeln för att lösa Försvarsmaktens personalbrist. Verkligheten är ju att det under överskådlig tid är precis tvärtom. Ni, våra medlemmar, får inte mindre att göra på jobbet i och med utökade värnpliktskullar, utan betydligt mer. Det är nu upp till oss tillsammans att få våra beslutsfattare att förstå att det är ni, Officersförbundets medlemmar, som är svensk försvars- och säkerhetspolitiks verkliga ryggrad. Utan er, inget försvar.

Stockholm 29 januari 2020
Lars Fresker, Förbundsordförande

Stockholm 29 januari 2020 Lars Fresker Förbundsordförande