OT 3/2019: Politiker, glöm ej personalfrågan

Utifrån bland annat de delrapporter som redan avgivits från beredningen går att utläsa att ett skifte har skett kring den politiska synen på Sveriges försvarsförmåga. Det talas nu om försämrat säkerhetsläge, om motståndskraft och om vikten av en stark nationell försvarsförmåga. Språkbruk som lyst med sin frånvaro de senaste 20 åren. För oss som verkar inom Försvarsmakten, vars yrkesliv vigts åt just värnandet av vårt land och byggandet av denna försvarsförmåga, är det naturligtvis positivt att tonläget skiftat och den politiska insikten börjar stå i paritet med hur verkligheten faktiskt ser ut.

Nu är förhoppningen att Försvarsberedningen i sitt omfattande arbete inte glömmer bort att med emfas understryka behovet av en fungerande och stabil personalförsörjning. Att de i sin rapport inser hur viktigt det är att politiken tar ett samlat grepp om alla delar som bygger en starkare operativ förmåga. Det är tyvärr alltför lätt att detaljreglera allt annat men sen gömma sig bakom att politiken inte kan lägga sig i en myndighets arbetsgivarpolitik, och på så sätt ducka för personalförsörjningsfrågan.

Nu när allt pekar på att vi kommer att gå mot en växande, i bästa fall ganska kraftigt växande försvarsmakt, vill jag att Försvarsberedningen tydligt bekräftar vikten av att Försvarsmakten ges möjlighet till att återskapa sig själv. Med det menar jag att politiken prioriterar åt Försvarsmakten att fokusera på att utbilda yrkesofficerare. Och att sedan behålla dem. Detta kommer med största sannolikhet innebära att något annat får stå tillbaka under en viss tid. Men återväxten av personal, av nya kollegor, är en oerhört viktig prioritering för att bygga en någorlunda solid grund inför kommande tillväxt.

Det är också viktigt också att politiken i Försvarsberedningens rapport signalerar att de förstår vilken tid det tar att skapa exempelvis en bataljonschef, och vilka värden som går förlorade när man inte är beredd att betala individen rimliga löner, och den då lämnar Försvarsmakten. Och vilket slöseri med resurser, såväl ekonomiska som personella detta är.

Men oavsett hur skarpa skrivningar Försvarsberedningen presenterar kommer ett försvarsbeslut i slutändan handla om finansiering. Och redan nu hörs varnande och dämpande signaler från finanspolitiskt håll, om vad Försvarsmakten faktiskt ska kunna förvänta sig i slutändan. Det är oroväckande.

Alla goda krafter måste nu därför hjälpas åt att hålla liv i den försvarspolitiska debatten. Officersförbundet kommer definitivt att dra sitt strå till den stacken under det kommande året, i form av opinionsbildning och debatt. Vi får nämligen under inga omständigheter stå där om ett och ett halvt år med ytterligare ett ofinansierat försvarsbeslut. Nu handlar det om att få politiken att förstå att det viktigaste är att besluta om vilken Försvarsmakt Sverige ska ha. Därefter också betala för det man beslutat. Och att den viktigaste komponenten när det ska prioriteras i den notan är ni – den militära personalen. Jag hörde en klok person säga att ”den verkliga basplattan, det är inte kängorna, hjälmarna eller lastbilarna – det är människorna”. Och visst hade han rätt? För utan er, inget försvar!

Stockholm den 15 april 2019
Lars Fresker, Förbundsordförande