OT 1/2016: Pensionsåldern för officerare är ingen rättvisefråga

Läget i världen, inklusive terrorattentaten i Europa, har uppenbarligen påverkat både inställningen hos Sveriges befolkning och politiker. Med en skillnad. Politikerna hänvisar till förra årets försvarsbeslut och vill för allt i världen inte diskutera tillförsel av pengar till försvaret. 56 procent av Sveriges befolkning vill att försvaret ska ha mer pengar, enligt Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps årliga undersökning.

Har tappat mer än vi vunnit

Vår nye ÖB har visat gott ledarskap i att fortsätta påtala de ekonomiska bristerna, samt försöka gjuta mod i organisationen genom att säga att det är vår uppgift att försvara oss med alla till buds stående medel och egen initiativkraft även om läget är hopplöst. Bra! Men därefter förklarar han ofta att organisationen aldrig har varit bättre än nu. En beskrivning jag inte kan acceptera.

Visst, en liten andel har varit insatt i strid, huvudsakligen i Afghanistan och flugit i skarpt läge över Libyen. Den personal som varit länge i tjänst har lyckats nå högre färdighetsnivåer än de värnpliktiga någonsin kunde, men till följd av omställningen av försvaret och år av underfinansiering hänger huvuddelen av vårt försvar inte samman idag. Vi har tappat fler förmågor än vi vunnit.

Som den finländske analytikern Charly Salonius- Pasternak sade: Sverige har ett försvar, men inget försvarssystem som fungerar. Det är, enligt min uppfattning, en bättre beskrivning. Vi ska inte svartmåla eller baktala oss själva, men vi ska inte heller skönmåla. Det förlorar alla på. För att nå en ökad operativ förmåga krävs pengar och en vilja att se problemen.

Pensionsåldern för officerare

Just ökad operativ förmåga var något som flera återkom till både på scen och i samtal med mig. Lika överens som vi var om att den behöver öka lika förvånade var alla jag pratade med om hur det skulle klaras av på sikt med en höjning av pensionsåldern för officerare. Och det är precis med utgångspunkt från denna insikt som vi fört vår argumentation under de senaste årens pensionsförhandlingar – operativ förmåga, verksamhetens behov.

Tyvärr har vi inte fått gehör för vår argumentation från arbetsgivarens sida. Där verkar man sätta verksamhetens behov i andra hand och prioritera likhet inom staten, oavsett arbetsuppgifter. Vi från vår sida har sett behov av att nyansera diskussionen men tyvärr har vi inte fått utvecklat våra tankar om hur vi kan lösa denna fråga på ett modernt sätt som tillgodoser verksamhetens behov.

Viktig verksamhetsfråga

De som inte vill förstå frågan vänder det till en individfråga istället för en verksamhetsfråga. De gör det till en fråga där de förenklar sammanhanget och för fram det i och för sig riktiga argumentet att alla måste arbeta längre. Istället borde vi se hur vi tillsammans kan utveckla ett avtal som kombinerar detta med att verksamheten också fungerar om fyrtio år. Pensionsåldrar för officerare är en verksamhetsfråga, inte en rättvisefråga. Det har insetts på andra områden där det nyligen har slutits nya pensionsavtal, till exempel inom räddningstjänsten.

Frivillig medling

Nu har vi gått in i ett läge i förhandlingarna med frivillig medling. Vår förhoppning är att de kan fungera som katalysatorer så att vi åtminstone får bryta i sakfrågorna. Bäst hade varit att vi och Försvarsmakten tidigt arbetat fram ett förslag till lösning på pensionsfrågan som vi kunnat presentera för Arbetsgivarverket. Det är ju faktiskt bara Försvarsmakten som har officerare tillsvidareanställda. Ändå verkar det bara vara Officersförbundet som bryr oss om effekten på försvaret när det väl kommer till kritan, trots den oro som många ger uttryck för.

STOCKHOLM, 18 JANUARI 2016,
LARS FRESKER, FÖRBUNDSORDFÖRANDE