OT 1/2015: Show me the money!

Utifrån det förändrade säkerhetspolitiska läget vore det kanske mer relevant att ställa sig den motsatta frågan – vågar politikerna ta ansvar för att inte tillföra de ekonomiska resurser som krävs för att genomföra förstärkningar av det svenska försvaret?

Det är med viss bävan jag hör och ser den uppseglande Natodebatten – på Rikskonferensen och i riksdagen. Jag räds att den diskussionen skymmer frågan om hur vi ska skapa ett försvar anpassat till dagens miljö med ett aggressivt Ryssland och stor osäkerhet inför framtiden.

Natofrågan är ren politik och handlar om värderingar och ger fina möjligheter till käftsmällsretorik. Den skapar konflikter mellan partierna och kan diskuteras utan att man behöver ta i den besvärliga frågan om pengar till försvaret. Jag förstår om frågan därigenom utövar en stor lockelse på våra folkvalda. Därför hoppas jag att våra politiker sansar sig, tar sitt ansvar – och blir mer lösningsfokuserade.

När riksdagen har skakat fram fem–sex miljarder på årsbasis till försvaret – vilket är ett minimum för det ska kunna börja komma på fötter – kan de åter börja diskutera Nato. (Fyra miljarder handlar bara om att nå upp till lägsta acceptabla skambudsnivå, alla verkar inte vilja förstå det.)

Incitament GSS

Officersförbundet var i grunden enig med Försvarsmakten om det underlag som de lämnade in till regeringen inför inriktningspropositionen. Ett underlag som är tydligt med att politikerna måste börja ta sitt ansvar för att skapa balans mellan uppgifter och resurser inom försvaret.

Det fanns dock ett område där vi inte var överens och som var så viktigt att vi gick till oenighet när underlaget samverkades. Det var avseende incitamenten för soldater och sjömän. Försvarsmakten ville inte skriva att de skulle regleras i kollektivavtal. Vilket för oss är naturligt!

Anställningsvillkor såsom tjänstepension, ersättningar vid övningar, etc, är reglerade i kollektivavtal. Det är en grundläggande del av den Svenska modellen. Det gör att förutsättningarna blir förutsägbara och individerna kan genom sina fackliga organisationer påverka dem allteftersom behoven förändras. Men så tydligen inte i den Nya Försvarsmakten. Där vill arbetsgivaren förbehålla sig rätten att själv bestämma villkoren för soldater och sjömän alltefter som läget förändras. Varför ska en yrkesgrupps villkor inom försvaret regleras på ett annat sätt? Varför ska de inte ges möjligheten att erhålla stöd av sitt fackförbund när Försvarsmakten börjar svaja i tillämpningen?

Dessutom: Var inte ett av de viktiga fokusområdena att ALLA anställda i Försvarsmakten skulle behandlas lika! Vidare bäddar Försvarsmaktens agerande för att det kommer att bli reglerat på annat sätt, för politikerna är inte nöjda med Försvarsmaktens sätt att hantera denna fråga. Inte minst visar beslutet i riksdagen innan jul detta.

Försvarsmakten har inte heller genom åren utmärkt sig för att hålla vad man lovat i avtal och muntliga löften. Chefer och inriktningar byts, det genas i kurvor och endast den trånga ekonomin är konstant.

Om vi bortser från att ensidigt beslutade incitament skjuter sönder grunden för den svenska modellen, vilket vi aldrig kommer att stödja, finns det ytterligare ett motargument som anställda säkert är bekanta med: Förtroende.

När vi inte ens kan lita på tillämpningen av de avtal vi har kommit överens om i skrift, efter långa diskussioner och förhandlingar, känns det väldigt avlägset att börja låta myndigheten köra ersättningar på egna lösa boliner. Kommer löftet som FM gav för tolv år sedan att gälla när det är dags att leverera? Tillåt mig tvivla.

Synen på svenska modellen

Jag får här en tydlig känsla av att Försvarsmakten lydigt går i Arbetsgivarverkets ledband. Det ska inte finnas några kollektivavtal på lokal nivå, i vårt fall Försvarsmaktsnivå. Det blir mer och mer uppenbart att vi har olika syn på den svenska modellen. Den svenska modellen i vår fackliga värld bygger på arbetstagarnas rätt att organisera sig för att gemensamt driva sina krav gentemot arbetsgivaren. Vi ser dock hos arbetsgivarna en uttalad arbetsgivarstrategi att under parollen individuellt utformade villkor försöka kringgå det lokala facket genom direktdelegering av frågor till chef och medarbetare, endast reglerat i svepande termer på central nivå.

Arbetat med ett nytt samarbetsavtal med Arbetsgivarverket framstår för mig som allt viktigare. Vi måste där både definiera våra intentioner men också tydliggöra hur förhandlingarna ska kunna fullföljas på ett för arbetstagarna bra sätt på Försvarsmaktsnivå. 

Lars Fresker, förbundsordförande
Stockholm 21 januari