Jag har de senaste veckorna varit ute på ett på ett stort antal medlemsmöten och mött medlemmar från olika delar av Försvarsmakten.
Frågorna är många runt omstruktureringen och exemplen lika många på krockar mellan dagens och morgondagens system. Ofta pekas PRIO ut som boven, men efter lite skrapande på ytan visar det sig oftast vara tillämpningen och resurstilldelningen som åsyftas.
I detta forum behövs knappast några förklaringar till vad PRIO är för något. Vad som däremot är nödvändigt att fastslå är att Officersförbundet i grunden är positivt inställda till PRIO, eller rättare sagt, syftet och tanken bakom systemet. Syftet är som bekant att skapa ett datasystem som ger en heltäckande bild av Försvarsmaktens resurser, ekonomiska, materiella och personella. Åt detta kan man givetvis bara applådera. Lägg dessutom till att en stor del av Försvarsmaktens IT-struktur är mycket åldersstigen (vissa datasystem är äldre än soldaterna, som någon uttryckt det) och det är solklart att något radikalt måste göras.
Fokus på införandet
Men ska något göras, så ska det göras ordentligt. Försvarsmakten kommer att satsa uppskattningsvis 2,5 miljarder kronor för att få kontroll över 40 miljarder kronor och fler än 60 000 individer. Det vore vansinnigt korkat om en sådan gigantisk investering skulle stupa på att man dumsnålar med kaffepengarna vid själva implementeringen av systemet. En absolut förutsättning för att projektet ska bli en framgång är att man tillsätter ordentligt med personal och resurser för att ta hand om alla de svårigheter och problem som naturligt uppstår vid implementeringen av att nytt system. Resurserna måste stå i paritet med omfattningen av projektet. Det går inte att avveckla den personal som har kompetensen idag innan systemet är driftsatt och fullt fungerande.
Enligt uttalanden från Försvarsmaktsledningen ska systemet inte anpassas till Försvarsmakten utan tvärtom. Jag är osäker på hur bokstavligt man ska tolka detta uttalande. Men det finns exempel på när systemet krockar med verkligheten. Just nu håller man på att förbereda bemanningen av organisationen genom att koppla kompetenser och grader till befattningar som sen ska in i PRIO. Och här uppstår det problem. Idag matchas nämligen ett antal specialistkompetenser med fanjunkares grad när de ska matas in i PRIO. På sikt är det säkert en sanning, men i dagsläget finns kompetensen fortfarande hos våra kaptener och detta måste kunna hanteras i övergången.
Fortfarande är inte beslutet fattat när det gäller övergången till det framtida gradsystemet. Fortfarande kan varken vi eller Försvarsmakten säga huruvida dagens officerare ska tvingas byta grad eller inte. Om man inte frågar PRIO förstås. Där har redan omgaloneringen ägt rum.
Omgalonering
I samband med att tvåbefälssystemet infördes diskuterades också vad som skulle hända med de av dagens officerare som enligt det nya befälssystemet är att betrakta som specialistofficerare. Då fanns inget svar på frågan och det gör det fortfarande inte. I samband med att tvåbefälssystemet infördes för två år sedan skrev jag om systemets utmaningar i min ledare. Eftersom mycket lite har hänt i frågan kan jag återanvända min avslutning som final även i den här ledaren.
”Det gäller också att den som nu väljer en specialistkarriär, oavsett benämning, känner att det ger något tillbaka… I det förra befälssystemet utvecklades aldrig några riktiga möjligheter för den som hade förutsättningar för att bli en duktig specialist att genomföra en horisontell karriär. Varken uppmuntran i form av arbetsuppgifter/utvecklingsmöjligheter eller lön utformades för att främja en specialistkarriär. Ordnas inte dessa förutsättningar nu så kommer inte heller specialistfrågan att lösas den här gången heller”.
Innan arbetsgivaren rusar vidare och fyller PRIO med fanjunkare som inte finns, måste man göra tillfälligt halt och lösa ovanstående vitala frågor. Det är inte rimligt att begära att våra medlemmar ska tvingas/övertygas om att byta gradbeteckning utan veta vad de byter till.
Lars Fresker
Förbundsordförande
Stockholm den 26 april 2010