Nu när vi börjar närma oss sommaren är det nog semestern som hägrar för de flesta medlemmarna. Men i år vill inte lugnet riktigt infinna sig som tidigare år, vilket sannolikt beror på den turbulenta tillvaron vi befinner oss i just nu. Det finns mycket att säga om Försvarsmaktens agerande som arbetsgivare. På det här begränsade utrymmet får jag dock nöja mig med att fokusera på två frågor – samverkan och obligatorisk utlandstjänst.
Viljeinriktning är inte ett beslut
Själva idén med samverkan – att alla berörda ska få vara med och påverka för att få ett bättre och mer förankrat beslut – känns så självklar att jag ibland blir förvånad att chefer allt som oftast väljer en annan väg. Den senaste trenden inom Försvarsmakten är att företrädare för Högkvarteret (HKV) och försvarsmaktsledningen talar om sina idéer och viljeinriktningar som om de vore sanningar. Om det görs tillräckligt ofta och tillräckligt länge av tillräckligt många så sprider sig lätt en tro inom organisationen att det är sanning. På vägen fram mot det läge där det uppfattas som sanning kastas organisationen mellan hopp och förtvivlan då ingen verkar veta vad som gäller och de som hävdar att inget ännu är beslutat och att det faktiskt bara handlar om förslag betraktas med viss tveksamhet. Är man bakåtsträvare eller försöker man rent av sabotera arbetsgivarens goda intentioner?
Strategi eller aningslöshet?
Det är oroväckande när personalchefer efter sina möten kommer hem och berättar om Försvarsmakten nya inriktning i den ena efter den andra frågan, när dessa frågor antingen fortfarande är under samverkan eller inte ens finns på dagordningen annat än som egna funderingar hos enstaka högre tjänstemän. Man kan fråga sig om det är en ny strategi från Försvarsmakten att smyga in nya inriktningar och låta dem slå rot i organisationen istället för att föra en konstruktiv dialog i samverkansanda med oss förtroendevalda. Eller är det ren okunskap om hur det ska gå till, blandat med det något röriga läget? Själv hoppas jag på det senare, men kan inte riktigt skaka av mig en känsla av obehag inför möjligheten att det är en attitydförändring.
Utred först – besluta sedan
Ett tydligt exempel på denna trend är frågan om obligatorisk utlandstjänstgöring. Det finns onekligen många strider att ta om man vill, både för Försvarsmakten och för facken. Men borde man inte i detta ostadiga läge vara lite mer noggrann med vilka strider man väljer? Det har i huvudsak inte varit några större svårigheter att rekrytera till utlandsstyrkan. Personalen och deras fackliga företrädare är i väldigt stor utsträckning positiva till att utlandstjänst ska ses som en naturlig del av officersyrket. Trots det vill Försvarsmakten tvinga sina medarbetare att skriva på nya anställningsavtal som innefattar ett obligatorium. Det gör man dessutom på det sätt som beskrivs ovan. Beslutet om ett obligatorium vill man införa trots att man inte kan presentera några tankar om vad det skulle innebära för den enskilde officeren och dennes familj. Vilken trygghet förknippas med ett åtagande? Hur ska uttagningen ske i praktiken? Vad händer om det sker vid ett för officeren olämpligt tillfälle? Och var tog tanken om samverkan vägen? Är det så som Försvarsmakten tänker sig en utformning av obligatoriet? Ensidigt dikterade villkor som varken är samverkade eller förhandlingsbara för den enskilde.
Hål i skyddsnätet
I detta nummer av Officerstidningen får vi ett tydligt exempel på att ovan nämnda frågeställningar är relevanta och nödvändiga. Artikeln visar på ett otäckt sätt att det redan idag finns hål i skyddsnätet för personalen i Utlandsstyrkan. Innan arbetsgivaren beslutar om och inför ett obligatorium har man en viktig hemläxa att göra. Man kan inte att som nu hävda att ”allt ordnar sig” eller ”det löser vi om och när det inträffar”. Den som tvivlar kan läsa artikeln och se hur ”det löst sig” för personerna i den. De är tyvärr heller inte ensamma om att ha trillat igenom maskorna i skyddsnätet.
En onödig konflikt
Att Försvarsmakten innan alla nödvändiga pusselbitar fallit på plats, går ut med ensidiga dekret om ett obligatorium, som dessutom smygs in utan samverkan, tjänar inte arbetsgivarens syfte utan får enbart negativa konsekvenser. Vad arbetsgivaren i stället borde göra är att sätta sig ner med de fackliga företrädarna inom försvarsområdet och diskutera formerna för det man vill genomföra. Mitt budskap är enkelt och tydligt: ta inte en strid som inte behöver tas just nu utan lägg kraft på andra och mer akuta frågor, och innan frågan återupptas så presentera den i sin helhet. Det vill säga, redogör i detalj för vad obligatorisk utlandstjänst innebär – både skyldigheterna och rättigheterna måste utredas. Innan det är klart, vänligen behåll halvfabrikatet där det hör hemma, nämligen i skrivbordslådan eller möjligtvis i det runda arkivet.
Thomas Malmström
1:e vice ordförande Stockholm,
2009-05-25