F örsvarsmakten hade inför inriktningspropositionen i olika underlag framfört önskemål om en särlagstiftning för försvarets personal. Enligt vår arbetsgivare är försvarets verksamhet av sådan speciell karaktär att det inte går att kollektivavtalsreglera personalens villkor. I ett svagt ögonblick dristade sig någon på Högkvarteret att till och med påstå att kollektivavtalen kan ge negativa säkerhetspolitiska konsekvenser. Utan att på något sätt exemplifiera på vilket sätt kollektivavtalen utgör ett hot mot rikets säkerhet hoppades Försvarsmakten ändå på att regeringen skulle gå dem till mötes. Regeringens svar på vår arbetsgivares begäran var tydlig –den svenska modellen gäller, det är genom avtalsförhandlingar med facket som reformeringen av försvaret kan bli framgångsrikt. För alla som har ett fackligt uppdrag i försvaret är det mycket glädjande att regeringen, till skillnad från Försvarsmaktens ledning, förstår att den svenska modellen är en styrka. Ska försvaret lyckas att attrahera de bäst lämpade måste man gå den svåra vägen med goda villkor och en god arbetsmiljö. Men det är inte lätt och det krävs att både viljan och ambitionen finns.

Till förhandlingsbordet
Det är inte första gången som Försvarsmakten går till regeringen och begär lagstiftning för att slippa förhandla med sin egen personal. Och det är inte första gången som regeringen säger åt Försvarsmakten att gå tillbaka till förhandlingsbordet igen. Jag hoppas nu att man från arbetsgivarens sida respekterar politiskt fattade beslut och slutar obstruera i denna fråga. Det är tillsammans, genom förhandlingar, som vi uppnår resultat. Att vi står långt ifrån varandra i en förhandlingsfråga innebär inte att det är fel på avtalssystemet, utan att båda parter måste anstränga sig lite mer för att nå det önskade resultatet. Att vägra sig ur en förhandling är ett dåligt sätt att bevisa avtalssystemets brister, det visar bara på en bristande förhandlingsvilja och inget annat.

Politiskt skickligt
Oavsett vad man tycker om regeringens utpekade riktning för försvaret kan man ändå känna en viss beundran inför försvarsministern som politisk hantverkare. Jag kan inte se, när jag läser propositionen, att försvarsministern behövt ta tillbaka ett enda ord av det han sagt under hösten. Det är lite imponerande att, trots den cirkus som varit i försvarsdebatten få ihop en proposition som följer den röda tråd som utgår från försvarsberedningens och pliktutredningens betänkanden och den debatt som varit efter Georgien-krisen. Under förutsättning att man delar de analyser som regeringen byggt sin proposition på så hänger delarna ihop, det kan man inte förneka. Sedan får väl historien visa om den grundläggande analysen var rätt eller fel.

Fortsatt underfinansiering
En sak är dock säker, om några år när vi gör en historisk tillbakablick på den här inriktningspropositionen (och som de efterkloka vi är), kommer vi att konstatera att även det här försvarsbeslutet var underfinansierat. Försvarsmakten har vid ett antal tillfällen flaggat för att uppräkningen av försvarsanslagen inte motsvarar de faktiska kostnadsökningarna för materialanskaffningen och att en höjning av anslagen därför är nödvändig. Officersförbundet delar denna analys och beklagar att regeringen inte velat ta till sig argumenten. I stället för att höja anslagen, plussade man på utgiftskontot med fyra reservbataljoner och ett antal stridsvagnar på Gotland. Jag har vid tidigare tillfällen uppmanat regeringen att ta tillvara på den historiska möjlighet som fanns, att bli den första regering som skapar balans mellan uppgifter och resurser i försvaret. Tyvärr tog man inte den chansen.

Lars Fresker
Förbundsordförande
Östersund 22 mars 2009

Lars Fresker omvaldes till förbundsordförande under förbundsmötet i november 2008. Ordförandeposten har han haft sedan 2001. Lars Fresker har en bakgrund inom armén och har huvudsakligen tjänstgjort vid Fältjägarna.