Jag har genom åren upplevt många saker som kränkt lagar och paragrafer, men den absolut vanligaste kränkningen gäller nog allas vår rätt till yttrandefrihet.

De dåliga exemplen är många. En gång i tiden ringde dåvarande högste chefen på Försvarsmaktens informationsavdelning upp Officerstidningens dåvarande redaktör och talade om för honom i skarpa ordalag vad som inte bör stå i tidningen. Han hade dessutom mage att vilja utesluta vissa personers meddelanderätt i tidningen, alltså direkt censur. Eftersom förbundet inte följde hans ”rekommendationer” valde han att gå ur förbundet.

Ett annat exempel är den hemvärnschef från Småland som på sin egen hemsida framförde kritik mot Försvarsmaktsledningen. Han blev uppringd av samme informationschef som krävde en radering av inlägget - annars skulle hemvärnschefen ”fråntagas sitt befäl”. Vid det förra försvarsbeslutet hände det ofta att medlemmar ringde mig och ville att jag skulle sätta stopp för Blekinge Läns Tidings (BLT) (i deras tycke) negativa skriverier. Jag fick direkta order såsom vice ordförande i förbundet att uppsöka BLT och sätta stopp för deras osakliga inlägg, de ville till och med. att jag skulle ta reda på vilka som läckte till dem.

Mycket av det jag beskrivit här ovan, är direkta brott mot svensk lag, vissa av fallen kan till och med ge upp till ett års fängelse, men många inom försvaret, chefer och fänrikar är okunniga om detta. Det vore därför önskvärt med någon form av internutbildning i denna fråga, så att vi i framtiden slipper läsa i tidningarna att vissa av våra chefer har blivit uppkallade i kavajhytten på högkvarteret och blivit kommenderade till tystnad.

Jag har haft förmånen under mina fackliga år att besöka så gott som alla förband som finns i Sverige och det har gett mig en bred kunskap om hur olika vi i grunden ändå är, men det är inte det jag skall poängtera här, utan snarare dess motsats.

Det senaste året har jag koncentrerat huvuddelen av mina besök på de enheter som ingått i NBG och slagits hur oerhört motiverade dessa personer är oberoende från vilka förband de härstammar ifrån, men samtidigt hur ointresserade de är av det huvudsakliga uppdraget de skall bli utsända för, de ligger hela tiden på nivån där materielen och soldaternas är det viktigaste, ingen eller mycket lite tid läggs på hur de skall demokrati och mänskliga rättigheterna skall försvaras för de har ofta mycket låga kunskaper om dessa.

En sak som jag själv brunnit för är projektet Respekt, förbundets interna arbete för de mänskliga rättigheterna. Min uppfattning är att vi kommit en bra bit på väg, men att det är en lång väg kvar innan vi kan slå oss för bröstet när det gäller vårt arbete mot diskriminering. Att åka ut i världen och hjälpa folk i nöd är för många officerare och soldater en självklarhet. Men samtidigt har vi många inom myndigheten som inte tycker att HBT-personer har i Försvarsmakten att göra. En paradox som är väl värd att fundera över.

Jag skall avsluta där jag började en gång i tiden. Jag var furirsaspirant och blev anmodad att gå på ett fackligt möte på mässen. På mötet fanns en ”äldre” kollega som skulle gå i pension och avtackades på alla de sätt och sedan fick han frågan vad han skulle göra sedan. Han svarade att han skulle ta en åra, lägga den på axeln och börja traska inåt landet, när han kommit så långt in där de frågade han vad han bar på så skulle han bosätta sig där. Så trött är jag inte på Försvarsmakten och Officersförbundet utan önskar alla en god fortsättning på seglatsen.

Till våra politiker vill jag hälsa att sedan jag kom in för 36 år sedan dess så har ni skurit ned och ned och ned, inte en minut har försvarsanställda fått vila, hämta andan och få påbörja ett jobb som de sedan också fått avsluta med samma ambition från början till slut. Ge de anställda möjlighet att få göra rätt för sig, de är väl värda det. Nu får ni hitta en annan slagpåse.

Lars Gren
1:e vice ordförande
Karlskrona, 4 augusti