Obalans mellan könen
Försvarsmakten måste en gång för alla ta tag i balansen mellan kvinnor och män. Om vi fortfarande snart 30 år efter att kvinnor började antas till officersyrket inte har mer än 4,6 % av officerarna som är kvinnor är det för mig ett tydligt tecken på att något gått fel. Nu återstå att se vad den fortsatta minskningen av antalet värnpliktiga och den troliga övergången mot ett frivilligt intag leder till.

Det gäller dock att tillvarata det tillfället och verkligen utnyttja det för att förbättra rekryteringen. Ett sätt är att tidigt komma ut i skolorna och träffa de potentiella officerarna. Könsneutral mönstringsplikt är en annan väg att gå. Det skulle vara ett bra sätt att kunna informera och väcka intresset för officersyrket. Men det räcker inte att bara öka rekryteringen. Det är för många kvinnor som avbryter sin militära karriär. Inte särskilt konstigt om man beaktar att var tredje uniformerad kvinna enligt den senaste undersökningen någon gång utsatts för sexuella trakasserier. Det blir än mindre konstigt när man reflekterar över hur kvinnorna bemöts.

Tänk dig själv att komma till en arbetsplats där utrustningen inte passar. Arbetsverktygen är snarare ett hinder än ett hjälpmedel. Du betraktas som ett problem istället för en tillgång. Du värderas utifrån ditt kön inte din kompetens. Slutsatsen blir ganska snart att det finns bättre arbetsplatser att gå till. Allt det här är symtom på brister i värdegrunden, alla är tydligen ännu inte lika värda i Försvarsmakten.

Lösningen
Vad är då lösningen? Det är inte en enda men det viktiga är att varje medarbetare känner att man har ett ansvar och är delaktiga. Det går inte att tro att det enbart är ett chefsproblem utan här har alla en mycket viktig roll att spela. Det engagemanget måste finnas i alla led från ÖB och hela vägen ner.

Grunden för att arbetet skall bli framgångsrikt är en gemensam syn på jämställdhet och att insatserna är samordnade. Här har Officersförbundet en viktig roll genom att sätta press på Försvarsmakten så att inte jämställdhetsfrågorna prioriteras ned i det dagliga värvet. Ett tydligt exempel där vi mycket kraftfullare skulle ha ökat trycket är vid utarbetandet - och framförallt vid genomförandet - av de lokala åtgärdsplaner som skulle tas fram enligt Försvarsmaktens jämställdhetsplan. De har i stor utsträckning blivit hyllvärmare och aldrig uppfyllt de syften som var avsikten.

Dessutom har Officersförbundet i det fackliga programmet fått ett antal tydliga uppdrag från medlemmarna att jobba för. Det är viktigt att vi inte tappar bort dessa frågor bland andra fackliga frågor och slår oss till ro med att Sverige i det stora anses så duktiga på jämställdhet.

Förbundsmöte 2008
Officersförbundet har i dagarna en viktig intern händelse – förbundsmötet. Förbundsmötet äger rum under v 846. Då ska bl.a. Officersförbundets fackliga program läggas fast för de närmaste tre åren, nya stadgar fastställas. Vidare skall en ny förbundsstyrelse väljas.

Men det är inte bara en framåtriktad aktivitet. Det är också ett viktigt tillfälle att återrapportera till våra uppdragsgivare medlemmarna från förbundsstyrelsen. Vad har vi gjort under de gångna tre åren, hur har vi gjort det och vad har vi uppnått. Det är ju som någon tänkare sa ”Om man inte kan se framåt och inte vill se bakåt då får man se upp”.

Med det vill jag på nuvarande förbundsstyrelses vägnar tacka för det förtroende vi haft de gånga åren. Delar av styrelsen – bl.a. undertecknad – är av valberedningen föreslagna för omval så det kanske blir ett återseende efter förbundsmötet.

Östersund
19 oktober 2008
Lars Fresker Förbundsordförande