Den debatt om försvarets ekonomi som drog i gång vid årsskiftet pågår med oförändrad styrka. Debattutspelen avlöser varandra och det är inte bara de ”gamla vanliga” försvarspolitiska profilerna som uttalar sig, utan andra namn har förekommit i debatten. Det är i grunden något positivt att vårt försvar engagerar så många människor. Tyvärr verkar bristfälliga kunskaper i sakfrågan inte alltid vara ett hinder för att delta i debatten.
Dagens Nyheter hade nyligen en artikelserie om försvaret och officerarna som fick stort genomslag i övriga medier i landet. För de som inte prenumererar på DN kan jag kort sammanfatta artikelserien med att man konstaterade att det finns väldigt många (läs: för många) officerare i förhållande till antalet värnpliktiga och att endast ett fåtal av officerarna, 400, enligt DN, gör utlandstjänst. De försvarspolitiker som intervjuades trodde sig veta att de officerare som gör utlandstjänst betraktas som svikare av sina kollegor här hemma och att utlandstjänst inte anses vara meriterande inom Försvarsmakten. Samma källor kunde även berätta att en officer tillbringar cirka 40 procent av sin arbetstid i betald utbildning och att antalet officerare utan vidare kunde reduceras till 7000.
Jag tillhör inte dem som i vanliga fall retar upp mig på populistiska eller orealistiska politiska utspel. Men den här gången känns det nödvändigt med någon form av bemötande eftersom en del av dumheterna som trycktes, nu har upphöjts till sanningar i vissa kretsar och därför upprepas av andra aktörer i försvarsdebatten. Med tanke på att regeringen i slutet på året förväntas lägga fram ett inriktningsbeslut för det framtida försvaret, känns det därför angeläget att försöka reda ut vad som är upp och vad som är ner i försvarspolitiken.
Officerare positiva till utlandstjänst
Varje gång Officersförbundet genomfört medlemsundersökningar om medlemmarnas attityd till utlandstjänst har svaret blivit det samma – officerarna är positiva till att tjänstgöra internationellt. Att delta i internationella insatser är idag något självklart för de flesta officerare och något som väger tungt vid befordringar till högre befattningar. Jag, om någon, borde veta eftersom jag sitter med vid dessa urvalsmöten. Officerarnas vilja att delta i internationella insatser har aldrig varit gränssättande för vår förmåga utan antalet officerare i utlandstjänst styrs helt och hållet av de beställningar som görs av våra politiker.
Försvarsmakten av idag är helt och hållet en produkt av tidigare fattade försvarsbeslut. Antalet officerare har under de senaste femton åren halverats. Detta utan att det genomförts några reella strukturerade karriärväxlingsprogram eller stimulans för att behålla särskilda grupper av officerare. Detta samtidigt som officersutbildningar ställts in. Då är det inte konstigt att vi har fler överstar än fänrikar. Och för detta finns det all anledning för våra försvarspolitiker att ägna sig åt en viss självkritik
Det behövs fler – inte färre officerare
Men det stora och verkliga problemet just nu är inte eventuella obalanser mellan grader, utan att antalet spontanavgångar ökar kraftigt och att det råder brist på officerare. Förra året lämnade 243 officerare på egen begäran Försvarsmakten, vilket var 60 procent fler än planerat. Enligt uppgift fortsätter de stora spontanavgångarna även detta år och det sannolika är att förra årets siffra kommer att överträffas. Konsekvenserna märks också redan nu. Det saknas befäl för värnpliktsutbildningen och Säkerhetsinspektionen har i stickprovskontroller på två förband konstaterat att det råder stor personalbrist och att detta utgör ett reellt hot mot verksamheten. ÖB är mycket medveten om denna problematik. I sitt senaste nyhetsbrev skriver han bland annat att ”Försvarsmakten står och faller med möjligheten att attrahera kompetenta medarbetare. Konkurrensen hårdnar… Försvarsmakten måste därför uppfattas vara en attraktiv arbetsgivare”.
Vänd blicken söderut
Den framtida personalförsörjningen är en stor utmaning att hantera och här behöver ÖB hjälp från politiskt håll. Men det är inte frågan om att göra officerskåren till ett arbetsrättsligt undantag eller försöka hitta några andra enkla lösningar på problematiken. Inte heller är ÖB förtjänt av politiker som likt strutsar försöker låtsas som om de inte har något ansvar för de problem som finns inom Försvarsmakten. Mitt förslag är att regeringen inför sitt inriktningsbeslut vänder blicken mot Danmark när det gäller att attrahera officerare till försvaret. Genom öronmärkta pengar till officerarna och ett 66-punkts program för att stimulera officerarna kvar i yrket säkerställs att kärnkompetensen finns där den behövs – i försvaret.
Bortom de enkla lösningarna
I detta nummer av Officerstidningen har vi gjort en granskning av Försvarsmaktens verksamhet och ekonomi och de utmaningar som ligger framför oss som arbetar inom myndigheten. Vi ger oss inte ut för att berätta hela sanningen. Ämnet är för komplext för detta. Men vi vill åtminstone försöka bidra till en fördjupad debatt, bortom klichéerna och de enkla lösningarna. Vi vill visa att svaren och lösningarna varierar, beroende på vem man frågar, och att sanningen sannolikt ligger någonstans mitt i mellan. Vårt försvar förtjänar en sådan seriös debatt.
Lars Fresker
Förbundsordförande
Östersund, 26 mars 2008